Sedan 2008 är reglerna om arbetskraftsinvandring kraftigt förenklade. Det går numera att anställa en person som inte är EU-medborgare, om man som arbetsgivare gör bedömningen att man behöver den personens kompetens. Under min tid som HR-chef i ett IT-konsultbolag, har jag själv sett de positiva effekter dessa regler har haft för möjligheterna att anställa IT-specialister.
Hanteringen hos Migrationsverket har varierat i besvärlighet. För den som inte har en särskild licens hos verket är det rätt krångligt och tar lång tid. Men det fungerar. Smidigast går det om företaget som anställer har en lokal facklig organisation, eftersom denna är inblandad i att lämna sitt godkännande om att villkoren i anställningserbjudandet är rimliga, när ansökan skickas in. Har man inte någon lokal facklig organisation är det svårare. Några av våra större fackförbund vill inte lämna ett utlåtande om villkor, hur bra dessa än är. De förklarar det med att de inte har någon möjlighet att följa upp att de utlovade villkoren faktiskt uppfylls.
Mot bakgrund av vad som kommit fram om hur arbetskraftsinvandring har fungerat i ett par andra branscher, kan jag säga att jag förstår dem. Även om jag naturligtvis anser att de borde kunna skilja mellan riskerna i olika branscher, är den principiella invändningen rimlig. Om villkoren i erbjudandet som de ska bedöma inte är bindande och inte kan följas upp, riskerar fackföreningarna att bli gisslan i ett system som kan missbrukas. Det är mot den bakgrunden naturligt att såväl TCO som LO kommit förslag på förändringar. LO föreslår en kraftig utarmning av hela reformen, med något slags fackligt veto för vilken arbetskraft som kan vara aktuell, medan TCO:s förslag har tydligare karaktär av skärpning av nuvarande regler och bättre uppföljning.
Eftersom jag hör till dem som använt de förenklade reglerna för seriösa och riktiga anställningar, kan jag inte annat än förbluffas över att Migrationsverket först nu ska börja följa upp att anställningarna faktiskt genomförts. Men de kommer fortfarande inte att lägga sig i något som har med själva villkoren att göra, om jag har förstått saken rätt. Det är lika märkligt som att höra migrationsministern och arbetsgivarrepresentanter vara emot att villkoren i erbjudandena ska var bindande. Utan att vara expert skulle jag ändå våga påstå att erbjudanden om anställning, som har accepterats, redan nu är bindande genom att det därmed finns ett gällande anställningsavtal. Det kan man inte ensidigt ändra i hur som helst. Det finns debattörer som menar att ett avtal som är bindande skulle stå i strid med avtalsfriheten. Jag har mycket svårt att se det problemet. Det finns i mina ögon ingenting som hindrar att de erbjudanden om anställning som ges ska gälla. Eller att man kräver en minsta anställningslängd i de avtal som tecknas. Och att man följer upp att detta efterlevs. Vet man som arbetsgivare om att det är det som gäller, kan man välja att skriva avtal med de villkoren eller inte. En ”avtalsfrihet” som betyder att man inte behöver stå för vad man sagt, är inte mycket värd.
Det som är allra mest obehagligt, är att sämre villkor än utlovat verkar vara vanligast i de branscher där det från början är mest tveksamt om det finns en arbetskraftsbrist. Jag tänker framför allt på det sämre förhandlingsläge det betyder för dem som faktiskt flyttat hit för att arbeta och som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Risken är att de inte vågar säga något när löften bryts. Men lösningen är inte att gå tillbaka till en ordning där någon centralt bestämmer var det finns en bristsituation. Lösningen är inte heller som migrationsministern har föreslagit att återkalla fler tillstånd. Det drabbar ju framför allt den anställde. Lösningen är istället att stå fast vid att erbjudanden ska vara rimliga och att löften ska hållas. Om arbetsgivare med en annan agenda måste stå för vad de sagt och kan tvingas att betala det som utlovats, är mycket vunnet. Så mycket smakligare att ge personer som blivit lurade upprättelse, än att återkalla tillstånd och kasta ut dem. Det här stämmer betydligt bättre med hur vi ser på avtal i andra sammanhang, samtidigt som incitamenten försvinner för dem som vill använda reglerna om arbetskraftsinvandring för att slippa stå för rimliga arbetsvillkor.